Trådar
I lägenheten: Ett tråddraperi mellan vardagsrum och sovstället
På mig: En tröja med nått slags knyt på ärmen varav knyttrådarna går en bit ner på armen
Det ger en viss förvirring när man rör sig mellan rummen. Kan inte ens hålla räkningen längre på hur många gånger jag slagit mig på armen eftersom jag tror att draperiet fastnat. (och det bästa av allt är att jag gör det även i köket och i hallen... HUR långt draperi tror jag att jag har....) Men det har alltid varit ett issue för mig, trådar av något slag som lixom inte hör hemma.
Våren 2004 var jag i Thailand med Anna. Vi skulle med buss ta oss från Patong till Surat Thani. En ganska seg resa i en liten minibuss. I minibussen: jag & anna samt X antal kineser. Vi (jag & anna... inte jag, anna och alla kineser) delade hörlurar till Annas mp3 och somnade gott till tonerna av Lena Ph:s "dansa i neon" och "kärleken är evig". Någonstans efter vägen kränger bussen till och jag vaknar med ett ryck helt ÖVERTYGAD att det precis, just i detta tillälle, kryper in en ödla i mitt öra. Skriker hejdlöst "ödla, ödla, ödla, ÖDLA". Viftar frenetiskt med armarna runt örat och ansiktet för att få bort det otäcka krypet. Den stackars minikinesen, som hade lyckan att hamna bak i bussen bredvid oss, blev också till sig och började rabbla något oförståligt. När en kortare tid passerat lugnar jag ner mig eftersom jag då inser att det bara var hörluren till mp3an som mystiskt ramlat ut. Får skämmas lite, men vänder mig om till minikinesen, lägger på det finaste smilet (se framför sig; nån som biter ihop med tänderna och ansträngt försöker le) och med den ljuvaste stämman utbrister sorry. Vad som exakt händer sen är faktiskt än idag något oklart. Men bussen svänger efter en minut in till vägkanten och ut hoppar kinesen. Han gick aldrig på igen. Jag finner det mycket märkligt, för ALLA i bussen hade ju löst biljett till Surat Thani och vi var ju knappt halvvägs framme. Vad hände?
